om kattena gör det på pin ki. Eller är dom bara tröga, som efter åtta år inte fattar att de absolut inte ska lägga spyan just där jag står och dricker kaffe varje morgon. I mörkret, vid kvart över femsnåret. Men så förstår jag deras budskap, de vill att jag ska se mig för, när jag sätter ner mina fötter. Jag måste bli mera uppmärksam, så att jag inte trampar i mera skit idag.

Tack tack kära katter.

Kom igen du  hinner en liten runda på lunchen. Kom, bara kom nu såg går vi. Nu går jag, titta när jag går.

Jag var nyss och handlade i min mataffär. Där jag för övrigt alltid retar upp mig pÃ¥ att 97 % av allt i affären är ohälsosamt, besprutat och/eller besudlat. Men nu var det inte det jag skulle orera över. I affären sÃ¥g jag en kvinna som jag känner lite flyktigt eller jag vet inte vad man kallar en person som var mamma till ett barn som vi träffade nÃ¥gon gÃ¥ng för 100 Ã¥r sen. Förr hälsade vi pÃ¥ varandra men det har vi tydligen slutat med nu. För 100 Ã¥r sen var hon en “mjuk” mamma och skrattade ofta. Sen hände nÃ¥got och hon slutade skratta, hon slutade se glad ut. Det var när hon gÃ¥tt ner 15 kg som detta hände. DÃ¥ när hon nÃ¥tt sin mÃ¥lvikt la hon sig till med en ny min. Hon blev nog förvÃ¥nad och stolt att hon verkligen gick ner sÃ¥där mycket och blev sÃ¥ snygg. För det blev hon, hon sÃ¥g ut som en Barbiedocka. MEN hon har behÃ¥llit minen i alla Ã¥r, gÃ¥r omkring och snörper lite pÃ¥ munnen och ser ut som om hon glömt dra ut högaffeln ur ändan. Det kanske är därför hon inte hälsar längre, hon har fullt upp med att knipa taget om högaffeln. För om den Ã¥ker ut kanske hon blir lika vanlig som oss alla andra vid mjölkkylen.

 

Mina barn imponerar på mig, de tänker i nya banor. Inte hade jag kommit på att man kunde skriva Hep Stars i pärlplatta när jag var barn. Tokio Hotel i pärlplatta, ska snart bli ett halsband. Det enda avtryck jag minns att jag gjorde var när jag skrev LOVE på skolans innegård med stora svarta bokstäver medan målarna var på lunch. När jag var på skolan för tio år sedan stod bokstäverna kvar. Undrar om de är borta nu? Jag ska ta mig tusan ringa till NOVA skolan i Kalmar och höra om de fortfarande är kvar. Jag tror jag gört.

bli riktigt dekadent. Bara för en dag, dricka drinkar, röka ett paket cig i timmen, ha alldeles för lite kläder, prata med helt olämpliga personer, sakna karaktär, måla på en oljemålning och drömma mig bort.

-  Det där har du ju redan gjort, säger barnen då

- Men kan jag inte få en liten repris?

Bild Emelie Nygren

Jag tycker att man ska få vara stolt över sitt ursprungsland, att barn ska få vara det redan som små. I sverige borde varje skola ha flaggor vajande på rad, en flagga för varje land som det finns elever representerade på skolan. Sjung nationalsånger, låt alla barn få sjunga sitt ursprungslands nationalsång minst en gång under varje termin.

Nu ska jag berätta om en ganska märklig situation i samband med att jag sökte bygglov i Huddinge kommun 1991. Jag var nyskild och skulle bygga ett hus till mig och mina barn. Således stod jag som ensam kvinna på ansökan, inte en man i sikte på pappret. När det en dag ringde från byggnadsnämnden råkade jag ha radion på i bakgrunden. Jag minns exakt vilken låt som spelades, för slemmet på kommunen sa

- Vilken skön musik du har på.

Det var Supremes “Baby Love”

Slemmet gjorde ett hembesök och sa att han inte skulle godkänna ritningen. Men han kunde göra en ny för 1000 spänn rakt ned i byxfickan, helst skulle jag väl stoppa ned dom själv också. En ritning som han sen skulle godkänna. Hade jag något val? Gissa.

För 1000 helsvarta lax fick jag en ritning som var nästan identiskt med den som en amerikansk duktig arkitekt gjort åt mig. Jag frågade hur länge det skulle ta att få bygglov och fick det föga förvånande svaret

- Det beror på hur tillmötesgående du är?

Jag ville väldigt gärna ha mitt bygglov men inte vara “tillmötesgÃ¥ende”. SÃ¥ vid varje möte, som av en tillfällighet skulle ske hemma hos mig, sÃ¥g jag till att aldrig vara ensam. Jag var sÃ¥ djävla trevlig och fick mitt bygglov. Jag horade pÃ¥ mina livsvärderingar för att slippa krÃ¥ngel.

Vet ni att han jobbar kvar på samma ställe och dessutom är chef idag. Nu sist krånglade han med en väninna till mig och jag vet inte om de idag är klara med bygglovet. Kanske blev slemmet sur för att hon var gift. Ansökan för dem gällde en standardvilla, på en standardtomt, huset byggs av en känd husfabrikant som är kända för sin nollvisionsfelpåbygget, ändå har slemmet sett till att bygglovet dragit ut på fem månader.

Slem har inget liv, de lever på att förpesta andras.

Grattis på Internationella kvinnodagen föresten

Vi har ju nÃ¥tt stort att fira idag. Jag var sÃ¥ nere i “ingentinglandet” att jag glömde bort när du pussade mig hejdÃ¥haenbradag.

Idag har vi varit förlovade i FJORTON ÅR

Grattis till oss att vi tagit oss igenom barns småbarnstid och tonårstid med lugnet i behåll, alla stormar på förhållandets hav, alla VAB dagar och alla dagar med champagne som vi slurpat med otyglad barnslig glädje.

Framåt och uppåt nästa fjorton år!

Visst var det en bra dag att förlova sig på, Internationella kvinnodagen, ingen dag man slarvar bort och glömmer precis.

Jag har verkligen ingenting att säga denna morgon. Inte mera än mmmmmmm. Vilma frågar om jag kan hjälpa henne klistra på ögonfransar, långa med paljetter på, då gör jag det. Orkar inte tänka på om det är bra eller dåligt att gå till klass 5 c med limmade fransar. Det är mig likgiltigt. Eller kanske inte. Jag tycker det är lika bra att barn får exprimentera. Så är de klara med sånt när det blir 18 och ser ut som folk sen. Jag har träffat många vuxna kvinnor som inget hellre vill sminka sig och fixa, men de kan inte. Antingen struntar de i det eller så ser de ut som om de är på väg till blåkulla. Därför att de aldrig fick chansen att prova sig fram.

Men jag har egentligen ingenting att säga. Orkar inte ha åsikter, kanske en liten då. RUT avdraget, att folk orkar tjata om det. Behåll både ROT och RUT avdrag. Om folk inte vill hålla på och snickra hemma säger ingen ett ord om det. Men jävlar om vi inte har tid, ork eller lust att städa vårt eget hem. Jag kan räkna upp hur många män som helst som byggt bort sina fruar eller kvinnor som städat ut sina män. Låt folk välja själva.

Nej jag har inget mera att säga idag. Kanske en liten sak bara då, SOLEN skiner och snart sitter jag på en afterski och är lite halvljummen och tycker att livet är bra gött. Snart så åker vi iväg, sparqlingtjejerna och jag får vara med där och tjata. Visst är det underbart att ha vänner som står ut med ens tjat och eviga frågor om livet.

Kram

Det äv väl en jädra tur att jag är rik, på insidan

Jag var så himla glad för mitt nya hus i kanten av den lilla parken på Manhattan i New York. Affe och jag hade precis flyttat in med barnen. Det var mitt drömhus i min drömstad, ett minislott. Det absoluta perfekta var att vi hade parken som vår egen trädgård med storstadspulsen inom tio minuters promenad. Husets förra ägare, Anna Anka, hade fått lämna huset i hast och lämnat det mesta kvar. Turligt nog hade Ankan haft en riktigt bra inredare så det var bara att flytta in bland alla möbler, gardiner och det kompletta köket. Allt var i New England stil med svensk touch. Ankan hade försäkrat att hon tagit med sig allt av personligt värde och det var även skrivet så i kontraktet.

   Fast en morgon blev jag lite fundersam, högst upp längst in i en av sovrumsgarderoberna hittade jag en liten ask med örhängen. Det var fyra par likadana i vitt guld men i stigande storlek. Det var ringar med diamanter runt hela, de minsta var ca fyra millimeter i omkrets, nästa sex, nästa åtta och det fjärde paret tio. De var helt oanvända och mycket vackra, diamanterna gnistrade när jag höll upp en av ringarna mot fönstret. Jag bestämde mig för att ringa Ankan men kom just på att jag stod i det som var Pauls sovrum. Var örhängena inte Annas? Jag bestämde mig för att ringa Paul.

   Det visade sig att Paul inte alls var intresserad av att fÃ¥ tillbaka örhängena, han verkade inte alls minnas asken. Jag funderade pÃ¥ vad jag skulle göra med dem, ta tre hÃ¥l till i varje öra och ha en rad med gnistrande ringar. Nej jag fick ingen riktig snygg bild av hur det skulle bli, kunde bli mera blingbling än snyggt. DÃ¥ kom jag pÃ¥ det, jag skulle ge ett par var till mina fyra flickor. Men skulle jag ge de största till min äldsta och de minsta till den yngsta eller skulle jag göra tvärtom? Skulle jag föra sÃ¥ och än en gÃ¥ng cementera att lillasyster alltid är minst. Eller som en symbolhandling ge de minsta till den stora, som för att pÃ¥minna dem om att även den äldsta kan vara minst ibland. Ja sÃ¥ fick det bli, Kim fick de minsta och Kate de som var tio millimeter. De blev väldigt glada och förstod min tanke med stora ringar till den minsta. Just när de fÃ¥tt örhängena kom Mia Törnblom och hälsade pÃ¥, hon hade hört att vi flyttat “over there”. Hon var i New York för att lansera sin bok “Bli den du alltid varit” och ville ge mig ett signerat ex av boken. Jag hade faktiskt aldrig träffat henne öga mot öga innan, bara sett henne pÃ¥ scen, berättande om, ja jag kunde faktiskt inte komma pÃ¥ vad hon pratat om egentligen. Jag frÃ¥gade henne vad hennes budskap var, egentligen.

   - Att det inte är så svårt att bli den man egentligen är innerst inne, svarade hon

   - Men är du verkligen sådär tjock innerst inne, frågade jag.

   - Nu förstår jag inte. Mia satte händerna i de stora fettvalkarna som hängde som ett poliskoppel runt hennes midja.

   - Ja men om det är så lätt som du säger, vill du vara sådär fet då?

   - Jag tycker om att väga nittiofem pannor, men du kanske har problem med det.

   - Nej inte alls, men jag bara undrade eftersom du talar om för andra att det inte är så svårt att välja väg i livet. Du har ju valt fettvalken, jag menar fettvägen.

   - Nu väljer jag att önska dig lycka till i ditt liv och jag går vidare i mitt. - Lycka till, sa hon och flöt ut ur mitt hem.

DÃ¥ vaknade jag.

Herre min gud vilken dröm, undrar vad den vill säga mig?

Nu blir det vasaloppet på tv och kaffe. Ha en bra söndag.

Ps Men visst är det något som inte stämmer med Mia Törnblom på riktigt Ds